Kvävs i mitt äktenskapliga hem

Jag vet inte var jag ska börja. Jag känner mig helt trasig. Från en gemensam Gujarati -familj i Delhi gifte jag mig till en Kutchi Jain -familj (kärnkraft) i Mumbai. Känn dig bara som att springa bort och aldrig titta tillbaka. Här är vad som hände.

Jag har aldrig gjort några hus sysslor i mitt enda liv när jag föddes och uppvuxen i en gemensam familj i Delhi där vi hade en full personal. 

Efter att ha gifte sig 2015 flyttade min man och jag till u.S.A i ett år. Jag hade ingen hjälp där men lyckades driva en hyrd lägenhet själv. När jag var på det beroende visumet kunde jag inte gå ut på jobbet så jag kom från u.S.En. Att tillbringa en månad med min svärföräldrar först i Mumbai och sedan 1 månad i Delhi med min familj.

När jag landade i Mumbai blev jag omedelbart ombedd att ta upp hushållsarbete. Så jag försökte mitt bästa för att göra det jag kunde ignorera min jetlag. Men jag visste ingenting- inte ens grunderna som hur man växlar på gasbrännaren här eller vad är Kapur (det som används för bön) och blandad bomull för Kapur). Min svärmor var ute av huset och min svärfar gav mig en enorm skrik för att jag inte visste någonting. Jag svarade att jag blandade bomull och Kapur eftersom vi aldrig har använt den i min familj (eftersom min farfar är allergisk mot det). Detta gjorde min svärfar ilska. Han sa till mig att inte backa svaret och sedan slog han mig.
Min man är själv rädd för sin far så att han inte kan stå upp för mig. Han sa till mig att han har tillräckligt med sina egna spänningar. Mina svärföräldrar håller inte inhemsk hjälp, det är mot familjens regler. Allt måste göras av min svärmor och mig. Jag satte in två timmar vardera på morgonen och kvällen för att hjälpa min svärmor, men min svärfar skriker alltid om något eller det andra. Det är mycket störande. Han var tre gånger färska måltider och det kan aldrig värmas upp och ges. Hans arbete är sådant att han ibland arbetar hemifrån och sedan skriker han på arbetarna hela tiden. Min svärfar och make vet bara hur man skriker, bedömer, kritiserar, analyserar och jämför var och en och små små saker. De hoppar till slutsatser utan att tänka är brutalt ärliga i allas ansikte utan att tänka på hur den andra personen känner/tänker. Det är därför jag hittills inte ens är min bästa vän. Jag saknar att leva med min lättsamma familj.

Min man är tillbaka i Mumbai. Jag vill jobba nu. Jag är en konst, konstnär (målare), en musiker och en hästrytare efter yrke. Jag brukade resa med att göra olika konstutställningar över hela Indien efter min examen från Singapore 2011. 

Min fråga nu är, vad ska jag göra? Jag gör dem men jag tycker inte om att göra husets sysslor och kan inte heller hantera husets sysslor och arbeta tillsammans -jag är inte den typen alls. Jag har fortfarande inget stöd från min man. Svärföräldrar och min man vill att jag ska arbeta också men med konstiga förhållanden. De vill att jag ska arbeta från bara klockan 10 eller 11 till 15.00. Som erbjuder jobb med sådana tidpunkter?

Det är svårt att hitta Rent ett konststudioutrymme för mig i den här staden. Jag har ansökt om jobb men har inte fått några svar från någon utom för en praktikplats. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Snälla hjälp.
Saker kommer alltid att vara annorlunda efter äktenskap och i indiska traditionella familjer förväntas svärmöten passa in i systemet. Alla måste bidra till familjen. Att laga mat och driva ett hem är ett avgörande bidrag.

Eftersom din man inte stöder dig och du inte får ett jobb från och med nu kommer din vistelse med dina svärföräldrar att förlängas. Så du bör ha en tydlig bild av vad du kommer att göra för familjen och sedan göra det helhjärtat.

Att slå en svärdotter är inte tillåtet. Där måste du ta en strängt stativ som du inte kommer att tolerera fysisk och emotionell tortyr. Detta beror på hur stark du är känslomässigt och hur mycket du kan tåla på egen hand.

När det gäller din professionella front, fortsätt. Du är utbildad, kvalificerad och ung; Så småningom hittar du ett jobb och får ditt eget liv. Saker blir bättre då.

Mitt råd till dig skulle vara att stå på marken där det är avgörande och släppa de triviala frågorna.

Lycka till,

Jaseena Backer
Psykolog